emmamunk

Jag är en obotlig självplågare när det kommer till att sitta och småplåga sig själv med sorgliga tankar och riiiktigt sorglig musik. Så har jag alltid varit.
Men sen jag blev mamma så har det liksom inte funnits tillfälle för det, även om jag haft behov av det flera ggr.
Det är som om jag vill rensa allt jag har inom mig på en gång.
Alla känslor.
Alla tankar.
Allt fint.
Allt jobbigt.
Jag går in i mig själv på ett väldigt konstigt sätt, kanske mediterar jag-hur nu det känns.
Jag är en otroligt känslig människa egentligen, väldigt sårbar (som dom flesta.) Och ibland måste jag bara få utlopp för allt.
Det är som om jag vill hylla allt vackert jag har i livet samtidigt som jag vill sörja det som jag har förlorat.
Efteråt känner jag mig helt tom och otroligt trött.
Men OJ vad skönt det är.
Som sagt, inte riktigt läge att ta sånna stunder längre med en ettåring i huset. När han har somnat är jag själv så trött att jag bara stupar i säng. Så det får komma när det kommer.
Det krävs så otroligt mycket energi av mig själv när jag ska sitta och tänka på allt, det. Jag känner mig helt överväldigad av känslor och jag kan ALDRIG hålla tillbaka tårarna.
Just då, just den stunden är det bara jag och Gud. Världen runt omkring stängs av för ett ögonblick.
Där hämtar jag kraft.
Där tackar jag.
Där finns jag bara.
Där gråter jag och där skrattar jag

Idag har jag och Erik kärleksdag så då kanske det inte är läge för mig att mussla mig. Men bara att sitta här och skriva hjälper känner jag.
I lurarna har jag (självklart) sorglig musik, jag dricker en öl och jag känner mig;
-Lugn, otroligt lugn-
Erik och jag startade upp dagen med att cykla upp på stan (mysigt att bara cykla ihop) och köpte mat och dricka.
Sen har vi sovit, ätit ostbågar, glassbåt ( iallafall jag, tog den sista utan att bjuda-bra), och masserat Eriks ben samtidigt som han såg på bandy. Hmm.
Därefter tog jag mig egentid (den här).
Snart ska E laga middag till mig och sen ska vi upp på stan och sitta och njuta av våren på en uteservering någonstans.
Jag saknar Theo (jag bröt ihop när han blev hämtad.) Men samtidigt är dom här stunderna grymt viktiga också.
Det måste man verkligen ta sig tid till någon gång ibland.

Här kommer några helt underbara bilder på Theo som vi fick av Christer idag;


Mina vackra











Nu ska jag pussa på min kära.

God eftermiddag!!