emmamunk

Eriks och mina planer om att göra stan igår stannade kraftigt upp när vi placerade oss i soffan efter maten.
Vi tittade på varandra och frågade oss varför vi skulle vara någon annanstans när det rär så mysigt hemma. (Småbarnsför.-syndromet.) Så där stannade vi hela kvällen och glodde på tv och myste.
-Fint-

Imorse kom jag på att jag sagt till min syster att jag skulle heja på henne när hon sjöng gospel med Servants så iväg bar det till kyrkan.
Jag går sällan i kyrkan , eller rättare sagt jag går aldrig i kyrkan.
Min relation med Gud finns alltid ändå, med eller utan en kyrka.
Men när jag väl är där är det oftast riktigt msyigt, speciellt när S lirar. När man lyssnar på gospel så väntar jag alltid på det numret när vi i publiken plötsligt ska vara med. (Min fasa).
För det första kan man ju undra varför jag satte mig längst fram (bänken som tydligen är menad för alla söndagskolebarn men det kan ju inte jag veta). För då blir det så väldigt tydligt om jag vägrar medverka. Så när det var dags tänkte jag många tankar. Bla vände jag mig hastigt till min systerson Olle;
E;-"Olle är du inte lite kissnödig?"
O;-"Nää"
E;-"Jo men kom igen nu, kom så går vi och kissar"
O;-"JAG VILL INTE KISSSSSSSAAAAAA"

-Skit-

Plan två; Hälla cocacola på golvet, då måste jag ju gå och hämta papper. Det kan ju inte jag rå för, någon kan ju halka.

Jag hann inte, jag fick vara med och göra rörelser.
En gubbe fick gospeltrans och började breaka i en av gångarna, kunde ju iofs hängt på honom. Det hade känts mer naturligt än det här.

Deras körledare Charlotte pratade om att alla människor har ett uppdrag i livet.
Det tycker jag är mycket intressant. Tänk egentligen, många människor går säkert omkring och väntar på att få sitt uppdrag placerat framför näsan på dom. Men ofta utför du säkert ditt uppdrag i vardagen utan att du ens tänker på det.
Jag försöker att inte tänka på det så mycket. För mig är det så självklart att jag blir visad vägen för hur jag ska leva mitt liv och där får mitt uppdrag plats. Kanske kommer det kännas självklart genom tex ett jobb eller så gör jag det omedvetet.
Att tokleta efter uppdraget i livet går inte, men kanske, kanske kan man hitta en gömd ledtråd här och där.
Om man letar riktigt noga.

Annars har jag idag bara njutit av att få hålla i Theo igen.
När jag berättade för mamma om hur mkt jag saknar honom så svarade hon bara; Ja men nu vet du hur jag känner varje gång ni åker.
Va?
Går det aldrig över alltså, PUH!!
Sen tog T och jag en cykeltur (väldigt mysigt att kunna ta biken istället för en överlastad vagn) till det mest händelserika huset i stan. Nu när Linda och Karin är sambosar en vecka så är det en perfekt hus att vara med T i. Han blir underhållen hela tiden.
-Underbart-

Här är lite bilder från Theos semester med Farmor o Christer;






T hjälper Christer att kratta




Christer och hans beundrare
(Bra och skickligt tagen bild förresten Marianne)
:)






Softar lite med Farmor






T leker med sin pappas leksaker

GodNatt!!