emmamunk

Idag var mammas goda vän och min gamla läkare här och åt kvällsmat.
Kanske ska tillägga att jag är i min hemstad och har flyttat in några dagar hos mor och far. Jag tänkte, vi har ju bara hängt i fem veckor nu så vi kan väl lika gärna hänga lite till.
Jag hadde i allafall (självklart) förberett en lista över vad jag skulle fråga henne om. (Listan drog vi sen som ett skämt till henne men om sanningen ska fram så låg den en trappa upp, jag valde bara att inte ta fram den.)
Listan bestod bland annat av frågor om mina leverfläckar, knölar som jag upptäckt på Theo osv.
Jag visste att jag sen kunde känna mig trygg efter att jag fått svaren av henne för en ärligare människa har jag aldrig träffat.
Det var inget som var fel.
Tji fick återigen hypokondrikern och flinade lite oskyldigt, redan i full färd med att planera nästa sjukdom.

Ofta när man möter någon som man inte träffar så ofta så får man frågan; Åhh är du inte världens lyckligaste? Du kan väl inte ha många problem när man har en sån guldklimp? (Alltså pga att man fött barn. Skumt egentligen,för jag får ofta den frågan av människor som har barn själva--födde dom ut ungar som varken skrek, matvägra och hade sömnsvårigheter?)
Istället fick jag frågan av henne; Hur är det? Är det kämpigt? När man får en sån fråga känner man sig nästan totalt oförberedd och knäna vill liksom böja sig under en samtidigt som jag ville bryta ihop och berätta ALLT om hur trött jag var och hur ofta jag var tveksam över om jag gjorde rätt som mamma eller inte.
Jag spelade tuff till en början men det tog inte lång tid förrens hon hade mig under sin trygga terapeut-mantel och jag satt där återigen, fast sex år senare och pratade ut om livet.
Just nu känner jag att allt som jag har oroat mig för länge har ordnat sig.
Allt har faktiskt blivit som jag velat.
Då blir jag livrädd.
För såhär bra får det väl inte vara? Jag kan väl inte få känna lugn och frid över livet?
Jag väntar på att något ska hända, något som gör att lyckobubblan spräcks.
Det här tog jag upp igår och jag fick till svar;
"Emma, det är din tur att leva nu, det är din tur att få ha det bra och må bra"
Med dom enkla orden blev jag lugn.
Jag kände lugnet flytta in imin kropp och jag hälsade den välkommen med öppna armar.
Det kanske är så, jag kanske gjort min skit för etag nu.
Dags att släppa sitt förflutna och gå vidare.
Det är min tur nu.


Sista kvällen på landet


Kusinmys


Älskade pappa--(Theos nya favvo, han skriker när jag kommer i närheten.)


Vi firade med champagne (inte så vanligt på landet)


Bästa Thells


Olle skålar


Finisar


Grattis pappa


Pappa och jag


Ännu mera kusinmys

Jag vill ju lägga upp kort på övriga familjemedlemmar men eftersom det förekommer protester så får det räcka med dom här. (Jag vet att du inte heller vill vara med K men hur kul blir det med bara kort på mig o pappa i längden?)

Nu ska jag bege mig på min kära barndomsvän Emmas 30-årsfest och imorgon ska jag åter bege mig till självständigheten.
Jag vet inte hur det kommer att gå.
Jag har förlorat all min förmåga att klara mig själv.
:)

God eftermiddag!!