emmamunk

Det finns ju människor som inte tycker att man ska belöna sig själv på olika sätt.
Jag har träffat många och det har varit lika underhållande för dom alla att sitta och kommentera alla mina brister.
Minst lika underhållande är det för mig att sitta och retas men det är ju en annan historia.
Jag har alltid jobbat liiiiite bättre om jag vet att det finns en liten belönig att få runt hörnet.
När jag sitter och pluggar tillexempel så måste räcker det gott med att jag vet att när jag läst färdigt får du en karamell eller en kall cola.....eller om du är duktig nu så får njuta ännu mer av fredagsmys.
Belöningar är ett måste i mitt liv alltså.
En kille sa en gång till mig att livet ska inte bestå av att man ska framkalla kickar, det ska komma av sig självt.
Jag funderade länge på vad den här killen kom från för värld, en tråkig sådan verkade det vara i allafall.
Vad vore livet utan rys-ryck över att man ska få en belöning?
Ganska tråkigt tycker jag...och framför allt väldigt händelseriktlöst.
Jag kan även lägga fram det såhär;
När T klockan fem stiger upp och jag med (inget större val) efter att man suttit uppe och pluggat sent...jag vet att kl. 07:15 går bussen till skolan, T skriker och kräver att antingen bli buren (han börjar bli vansinnigt tung nu och eftersom jag får träningsvärk av att bära hem kassar från Lidl är jag inget större fan av att bära honom) altternativt få 1. Ta ut alla mina smycken ur skåpen och lägga dom i olika lådor i lägenheten. 2. Få bada mina sminksvampar i handfatet. 3. Ha sällskap av mig i soffan och kolla på barntv som bara visar program om den den där stora röda hunden med identitetssvårigheter.....frukost ska fixas, väskor ska packas....osv så känns det faktiskt ganska så najs att man vet att när man kommer till skolan så packas mina belöningar upp.
Tack för det--dagen kan börja--på ett betydligt roligare sätt än utan belöningar.

Nu är min paus slut.
Tyvärr har jag en sån där dag då jag inte kan fokusera, det är inte bra.
Behöver fokusera.
Drömde om tentan inatt....en väldigt märklig dröm.
Kanske jag överdriver det hela lite, nervös är jag i allafall.
Jag har börjat gnissla tänder igen och fått tillbaka min magkatarr.
Lugna ner sig?
Ja tack.

Godmorgon.

Egentligen är det meningen att jag ska plugga nu, allt vad jag bara orkar men ikväll tog det bara stopp.
Från sju imorse till fem idag har jag varit i skolan, suttit på seminarium o 2 lååånga föreläsningar--där det krävdes godis, cola och tandpetare till ögonlocken för att hålla sig vaken.
Så ikväll får det f** i mig vara nog.
Till min stora glädje när jag började läsa till lärare var att jag upptäckte att jag skulle få hänga en hel del med kära Sara Ackeby.
Min dag började segt men när jag mötte upp med S vid lunch vände det snabbt.
Jag är helt övertygad om att ett skratt förlänger livet, om inte så ger det dig i allafall magmuskler och ett MYCKET mer energi.
När jag gick folkis så skrattade vi oss igenom hela dagarna, magmusklerna syndes dock inte eftersom Theo växte stadigt i magen men jag är säker på att det gav mig kraft till förlossningen.
Sara och jag kom idag fram till att det var ganska så bra att vi inte delade seminariegrupp utan bara föreläsningar. Vi har stort behov av att kommentera det minsta lilla någon säger men framförallt vill vi skratta--underbart. Energin sprider sig som en blixt genom kroppen och jag blir så mkt mer positiv av det.
Så SKRATTA, så mkt ni bara kan--livet känns lite enklare då.
Även om man inte alltid är omgiven av en skrattpolare så finns det andra sätt.
Sätt på en rolig film, kolla på gamla foton eller ring upp någon som får din dag att lysa upp.
Sara, det fick du min att göra idag--Tack för den.

Jaha, så ska man alltså skriva tenta nästa fredag.
Hur känns det?
Jo tack inte alls så bra.
En morot att klara det är ju dock att omtentan är samma dag som vi ska dra till Ullared.
Det finns ju alltså inte.
S tyckte dock att man skulle sjukanmäla sig den dagen för att göra omtenta nr 2 i juni istället--känns också lite konstigt faktiskt.

Jag har ju grymt svårt att motså min systerson Gurras bedjan att få föllamämotterhääääijm när jag hämtar T. Så igår blev det kusinträff.
Så himla underbart--Theo är sååå lycklig när han får vara med sina favvokussar.


Jagas är kul


Mostermys




Mera bus





Olle var en mkt bra klätterställning tyckte Theo

Nu väntar Desperate Housewifes och egentid, väger lite tyngre än tentaplugg.

GodKväll

Ensamvarg är en bra beskrivning på mig--jag njuuuter av att krypa upp, var som helst och bara njuta av tysntaden. (Det sker ej så ofta dock.)
Men sen är det även så otroligt mysigt när lägenheten får besök....i soffan har Erik, hans bror mats o deras mamma krypit upp. Jag har tänt ljus och snart är det filmstund. (Fast först ska jag se när Kallafakta avslöjar vad snus innehåller, i hopp om att inte känna kärlek till det.)
Jag njuter då--kroppen är full av mys när soffan är full med människor som jag håller kär.
Jag anar många trötta blickar dock.
Gårdagskvällen var grymt lyxig, mysig och ja....skön helt enkelt.
När jag sitter på en resturang och tittar på personalen som jobbar kommer jag alltid att tänka på när jag begav mig till England för att jobba.
Fick plats på en resturang som behandlade sin personal som grisar, jag grät varje gång jag skulle jobba och kämpade mig genom dagarna.
Hjälp alltså, jag hade ingen aning om vad det var i all mat eller vilket vin som passade till vad.
För hur i hela friden skulle jag veta?
Jag hittade på helt enkelt, hade långa samtal om hur smaklökarna dansade av de olika vinerna som jag knappt kunde uttala namnet på. På engelska dessutom....lite halvimpad av mig själv faktiskt.
Allt känns lite luddigt från den där tiden, hur klarade jag egentligen av det, jag som knappt kan prata engelska idag.
Härom kvällen så stoppade en bil mig, mitt på övergångsstället och frågade på det främmande språket vilket håll som konserthuset låg åt.
Jag blev så nervös att jag tappade framljuset, stoppade trafiken eftersom det blev rött, halvskrek åt bilen att jag "has to bycykkle becauuuse i need to go"...konstig mening. Men det funkade--han ville inte längre ha min hjälp.
Hoppas det sprids vidare.....fråga inte mig om hjälp på det konstiga språket tack!!

Söndagen har jag annars spenderat med att försöka plugga med degig hjärna, hängt med farbror Mats och startat många olika projekt med min son.
Det gör jag ibland, då startar jag alla projekt samtidigt.
Vi ska baka, måla händer och fötter blå och göra avtryck på papper, måla med vattenfärg, organisera om i hans lekrum, och allt annat man kan komma på.
Det slutar nästan alltid med kaos.
Jag blir arg, T skriker och det blir ännu stökigare än innan.
F**k.....jag som bara vill vara en pedagogisk mamma.


Tog kort på min förrätt....mumma


Erik med kusin Maria


Svärmor



Kvällens egokort


Födelsedagsbarnet


Söndagsmys med farbror Mats


Blåbärs-frossa

Imorgon ska jag återigen förenas med universitets kära salar.
Hej och tack till praktiken.

GodKväll!!

Har inte kännt att jag kunnat blogga på sistonde.
Jag menar, när jag bara gick hem med T var det så lätt att dela med sig av sina tankar. Ösa ur sig skiten (och glädjen med för den delen) och så är det inte mer med det.
Nu kanske jag känner att det inte alltid är läge att göra samma sak, det blir liksom lite känsligare nu allting.
Men HEY kanske jag hitta ett mellanting.

Såg att jag inte skrivit sen augusti.
Vad har hänt?
Jo, när jag med en samlad binge psykologiböcker under armen travade in på universitetet--HELT säker på mitt val slog mig ner och snabbt insåg att jag inte fattade mer än vart fjärde ord så drabbades jag av en chock.
Kanske jag hade en bild av att bara jag satt där skulle allt kännas så naturligt.
Psykologin, som för mig är (eller var kanske) så otroligt spännande tog en ganska så drastisk vändning när jag insåg att det inte riktigt innehöll vad jag hade förväntat mig. Tankar som, Är jag fullkomligt blåst eller vad är det frågan om, virvlade runt i huvet och paniken steg ytterligare.
Föreläsningar som för mig var helt obegripliga verkade hlet naturliga för mina bänkpolare som frenetiskt nickade och lämnade inlägg.
Ibland kunde jag få en fråga från någon brevid som inte förstått, jag hade då alla möjliga svar som jag körde med. Men min favvo var ändå; Kissnöööödig, berättar när jag kommer illbaks, ok? (Sen hade smartskallen redan själv kommit på svaret när jag kommit tillbaks.)
Smart drag av mig själv.
Jag insåg en begränsning även fast det tog emot något och lämnade hjärnans uppbyggnad (på engelska--URK) bakom mig, sålde böckerna och sa HejDå smartskallar--vi kommer nog inte bli kompisar.
Så vad göra?!
Jo, dagen efter satt jag på föreläsning om en lärares demokratiuppdrag i skolan och så simsalabim så var jag en blivande svenska lärare.
Där såg vi alltså ett ganska så bra exempel på min impulsiva sida.
Det känns bra nu, det gör det verkligen--även om jag fick en ytteligare chock över vad som förväntas av en universitets-student.
Det är VERKLIGEN en djungel där innan man kommer in i det. Jag letade förgäves efter små gäng som satt i hörn lite över allt och målade eller spelade gitarr, iförda mysbyxor och raggsockor. Eller varför hade man inte bestämda platser i matsalen?...och varför uppskattar inte läraren att man skickar hemliga lappar med påhittade kärleksbeundrare till dom?
Jag var alltså inte på en folkhögskola längre....skumt.
Nu känns det dock som om jag är inne i det, jag är en student med ambitioner att klara tentor och allt annat som krävs av mig.
Så försöker jag bara få ihop allt--skola, jobb, vara mamma, vara fru,vara vän, vara syster, vara dotter, vara ego.
Att få ihop livspusslet kallas det visst. En ros till alla som klarar det. För mig går det sådär.

Ahhh, skönt att skriva igen.


Byggarkillen Theo

Som ni ser har T växt väldigt mkt. Det slår mig helt plötsligt ibland
vad himla stor han börjar bli, hänger jag med--svar; Nej!!

Nu ska jag dyka ner i skoljuridik.
Sen blir det middag på Grand.
Bra belöning.

Godeftermiddag!!