emmamunk

Flera gånger om dagen så får jag en överväldigande kärlekskänslor när jag ser eller tänker på Erik.
Jag trodde inte det var möjligt att känna den känslan--den otroligt härliga känslan av att här är mannen som jag inte vill leva utan--här är han som jag vill ALLTID ska stå vid min sida.
--Häftigt--
Tänk egentligen, där gick jag på björnstugan en sommarnatt. Sur, grinig och ville bara gå hem när jag mötte E.
Det första jag tänkte var faktiskt (klyschigt men sant)--jäklar vilka bruna, fina ögon, och shit kan han sluta glo. :)
Tiden efter gick fort som tusan. Första gången han tog min hand (jag blev nervös och släppte, började rota i väskan och höll upp nått och utbrast; Nämen titta här vad jag har med mig) till att vi har en liten pojke och ett liv tillsammans.
--Det är så stort för mig--så otroligt stort.--
E gör mig hel på så många olika sätt. Jag har aldrig tidigare mött någon som har den effekten på mig som han har. Med honom känner jag ett starkt behov att ändra på alla mina dåliga sidor, tänka efter, känna, ta beslut osv. Allt som jag innan ville slå bort får han mig att ta tag i. Han ger sig aldrig. (Ett måste när man lever med en velig snigel som mig.)
E och jag är så otroligt olika på många sätt men på lika många sätt lika.
Han har sidor jag aldrig kommer förstå mig på och intressen jag inte trodde man kunde ha men jag är ju likadan--så vi respekterar varandra och möts istället där vi är lika--där står vi tillsammans och där vill vi vara.
Jag känner aldrig några tvivel när det gäller oss, det finns bara han för mig.

Jag tror på ödet, annars har jag ingen annan förklaring till varför människor möts och vill leva resten av sina liv med varandra.
Det är förutbestämt--det måste det vara.
Det var min kärleksförklaring för dagen till Mr E.