Konsten att njuta av dagen
Jag är en orolig själ. Det har jag alltid varit. Från att jag var mkt liten minns jag (och har fått återberättat för mig) att jag ständigt gick och var orolig över allt jag kunde komma på--därav blev jag hypokondriker.
Jag hade turen att växa upp med en mamma som var sjuksköterska och som jobbade på vårdcentralen (som låg nära min skola tyvärr) så ofta jag kunde gick jag dit för att låtsas hälsa på min mamma. Men det enda jag ville var att få en privatstund med en läkare som kunde konstatera mina sjukdomar.
Jag älskade även när mamma hade sina kompsiar som var läkare på besök hemma hos oss. Då kröp jag upp i soffan brevid dom och sa; -"Nu när du ändå är här kan du väl passa på att känna på mina knölar". (Knölarna var lymfkörtlar som det tog flera år innan jag accept. var inget annat än det.)
Jag har även fått återberättat för mig att min gamsla skolsyster har sagt till mamma att när jag var sju år (det var först då man fick gå själv till sjuksyster på rasterna utan att säga till fröken) kom in till henne och sagt; -"Hej, jag tror jag blivit blind."
Efter det besöket väntade mååånga andra (man har många raster i lågstadiet.)
Hypokondrin har följt mig hela livet och det tar verkligen på krafterna att ha en ny sjukdom varje dag.
Det är det och all annan oro jag känner varje dag som jag nu börjar bli MYCKET trött på.
Jag har ingen hejd över saker att oroa mig för. Det känns ofta som om jag inte bara kan njuta av dagen.
När allt känns så underbart bra (som det oftast gör) så kan jag inte låta bli att tänka; Men såhär bra kan det ju bara inte vara, snart kommer det att hända något och då måste jag vara beredd.
--Kul inställning--
Jag blir tokig på mig själv när jag håller på såhär. (Jag börjar dock inse ett mönster, ju sämre sömn ju fler sjukdomar och oro.)
Nej, nu är det dags för mig att släppa på det här lite.
Återkommer med information om hur det går.
--------------
Imorse vaknade jag med ett spybarn jämter mig, han har dock bara spytt en gång så jag tror inte på magsjuka.
Jag ställde i allafall in mig på en tråkig dag men jag känner mig för glad för att tillåta det.
--Ibland blir man ju bara så stolt över sig själv--
Theo på öppna förskolan igår
Han hittade en dockvagn för enorma barn som han diggade starkt
Morgonmys med mamma och pappa
På väg för att köpa mammas dagliga cola
Puss på mamma
Kolla in världens coolaste mössa
Mai:s mössor--ett måste i vår
En sak som är lite konstigt är att när jag har turban efter jag har duschat eller mössa så känner inte T igen mig.
Han vill inte ens kolla på mig och om han tillslut gör det så börjar han stortjuta.
He likes my hair.
En annan sak som jag letar efter varje morgon är Eriks hårvax, det har han gömt för mig.
Snåljåp skulle jag vilja säga.
Så eftersom han tar av min biltemas handsalva (20 kr) varje dag så tänkte jag att den med ska gömmas f.o.m nu.
--Bra plan--
Nu måste jag ta tag i våran lägenhet, den har svämmat över .
God eftermiddag!!
Jag hade turen att växa upp med en mamma som var sjuksköterska och som jobbade på vårdcentralen (som låg nära min skola tyvärr) så ofta jag kunde gick jag dit för att låtsas hälsa på min mamma. Men det enda jag ville var att få en privatstund med en läkare som kunde konstatera mina sjukdomar.
Jag älskade även när mamma hade sina kompsiar som var läkare på besök hemma hos oss. Då kröp jag upp i soffan brevid dom och sa; -"Nu när du ändå är här kan du väl passa på att känna på mina knölar". (Knölarna var lymfkörtlar som det tog flera år innan jag accept. var inget annat än det.)
Jag har även fått återberättat för mig att min gamsla skolsyster har sagt till mamma att när jag var sju år (det var först då man fick gå själv till sjuksyster på rasterna utan att säga till fröken) kom in till henne och sagt; -"Hej, jag tror jag blivit blind."
Efter det besöket väntade mååånga andra (man har många raster i lågstadiet.)
Hypokondrin har följt mig hela livet och det tar verkligen på krafterna att ha en ny sjukdom varje dag.
Det är det och all annan oro jag känner varje dag som jag nu börjar bli MYCKET trött på.
Jag har ingen hejd över saker att oroa mig för. Det känns ofta som om jag inte bara kan njuta av dagen.
När allt känns så underbart bra (som det oftast gör) så kan jag inte låta bli att tänka; Men såhär bra kan det ju bara inte vara, snart kommer det att hända något och då måste jag vara beredd.
--Kul inställning--
Jag blir tokig på mig själv när jag håller på såhär. (Jag börjar dock inse ett mönster, ju sämre sömn ju fler sjukdomar och oro.)
Nej, nu är det dags för mig att släppa på det här lite.
Återkommer med information om hur det går.
--------------
Imorse vaknade jag med ett spybarn jämter mig, han har dock bara spytt en gång så jag tror inte på magsjuka.
Jag ställde i allafall in mig på en tråkig dag men jag känner mig för glad för att tillåta det.
--Ibland blir man ju bara så stolt över sig själv--
Theo på öppna förskolan igår
Han hittade en dockvagn för enorma barn som han diggade starkt
Morgonmys med mamma och pappa
På väg för att köpa mammas dagliga cola
Puss på mamma
Kolla in världens coolaste mössa
Mai:s mössor--ett måste i vår
En sak som är lite konstigt är att när jag har turban efter jag har duschat eller mössa så känner inte T igen mig.
Han vill inte ens kolla på mig och om han tillslut gör det så börjar han stortjuta.
He likes my hair.
En annan sak som jag letar efter varje morgon är Eriks hårvax, det har han gömt för mig.
Snåljåp skulle jag vilja säga.
Så eftersom han tar av min biltemas handsalva (20 kr) varje dag så tänkte jag att den med ska gömmas f.o.m nu.
--Bra plan--
Nu måste jag ta tag i våran lägenhet, den har svämmat över .
God eftermiddag!!
Kommentarer
Trackback
