Ego o bästis
En kväll när vi satt på Theos rum och hängde så lekte vi en lek.
Bollkastning med T:s prickiga boll, vi varvade GRIS med att säga fina ord till varandra.
När jag fick bollen och en fin kommentar så ville jag säga emot den hela tiden.
Tex;'
-"Du har fint hår"
-"Näää jag har ju SVERIGES tunnaste hår"
-"Du har fin mage"
-"Nääää usch sluta nu den är ju en tjockismage"
Så ville jag svara men jag lät bli, jag tog emot komplimangerna.
Lät dom lägga sig.
Det var svårt men väldigt nyttigt.
Varför i heeela friden är vi så hårda mot oss själva?!
Kom till mig och säg att varje morgon ger jag bara en snabb glimt till mig själv i spegelbilden, funderar inte ens på hurvida jag är snygg i mina kläder eller inte (för det vet jag att jag är), spenderar hela dagen med att tjäna andra och har aldrig några funderingar på om jag duger eller inte. Varken med hur jag ser ut eller hur jag handlar mot andra.
Kom och säg det och jag ska kyssa era fötter. (Fotfobi.)
Så skulle jag vilja ha det.
Jag skulle vilja börja vara snäll mot mig själv.
För idag är jag världens elakaste.
Jag skulle inte komma på tanken att ens vara i närheten så elak mot nån annan människa och så är jag det ständigt mot mig själv.
Att vara bästis med mig själv är nått jag ständigt strävar efter.
Kul att hänga med sig själv liksom när man ständigt är osams och helt omöjligt att ta ut skilsmässa.
(När jag googlade på skilsmässa för att kolla stavningen så var den första träffen att man kunde skilja sig online. Snabbt och enkelt blir du skild. Bra affärsidé.)
Nej, jag vill krypa upp i soffan, klappa mig själv på kinden och säga hej hej bästis, kul att se dig, vad snygg du är.
Det ska jag göra snart.
Det ska jag F** i mig göra.
Igår sportade jag.
I 20 minuter gick jag powerwalk och kände mig efteråt som en elit inom gången.
Kände även att det jag sportat nog för 3 veckor framöver, hade även funderingar på en sportbok.
Jag har alltså inte lärt mig att vara "lagom" än.
Men det kommer, det kommer.
Efteråt klunkade jag Loka som blev kvar från festen.
1,5 liter
