Fiint
Har inte kännt att jag kunnat blogga på sistonde.
Jag menar, när jag bara gick hem med T var det så lätt att dela med sig av sina tankar. Ösa ur sig skiten (och glädjen med för den delen) och så är det inte mer med det.
Nu kanske jag känner att det inte alltid är läge att göra samma sak, det blir liksom lite känsligare nu allting.
Men HEY kanske jag hitta ett mellanting.
Såg att jag inte skrivit sen augusti.
Vad har hänt?
Jo, när jag med en samlad binge psykologiböcker under armen travade in på universitetet--HELT säker på mitt val slog mig ner och snabbt insåg att jag inte fattade mer än vart fjärde ord så drabbades jag av en chock.
Kanske jag hade en bild av att bara jag satt där skulle allt kännas så naturligt.
Psykologin, som för mig är (eller var kanske) så otroligt spännande tog en ganska så drastisk vändning när jag insåg att det inte riktigt innehöll vad jag hade förväntat mig. Tankar som, Är jag fullkomligt blåst eller vad är det frågan om, virvlade runt i huvet och paniken steg ytterligare.
Föreläsningar som för mig var helt obegripliga verkade hlet naturliga för mina bänkpolare som frenetiskt nickade och lämnade inlägg.
Ibland kunde jag få en fråga från någon brevid som inte förstått, jag hade då alla möjliga svar som jag körde med. Men min favvo var ändå; Kissnöööödig, berättar när jag kommer illbaks, ok? (Sen hade smartskallen redan själv kommit på svaret när jag kommit tillbaks.)
Smart drag av mig själv.
Jag insåg en begränsning även fast det tog emot något och lämnade hjärnans uppbyggnad (på engelska--URK) bakom mig, sålde böckerna och sa HejDå smartskallar--vi kommer nog inte bli kompisar.
Så vad göra?!
Jo, dagen efter satt jag på föreläsning om en lärares demokratiuppdrag i skolan och så simsalabim så var jag en blivande svenska lärare.
Där såg vi alltså ett ganska så bra exempel på min impulsiva sida.
Det känns bra nu, det gör det verkligen--även om jag fick en ytteligare chock över vad som förväntas av en universitets-student.
Det är VERKLIGEN en djungel där innan man kommer in i det. Jag letade förgäves efter små gäng som satt i hörn lite över allt och målade eller spelade gitarr, iförda mysbyxor och raggsockor. Eller varför hade man inte bestämda platser i matsalen?...och varför uppskattar inte läraren att man skickar hemliga lappar med påhittade kärleksbeundrare till dom?
Jag var alltså inte på en folkhögskola längre....skumt.
Nu känns det dock som om jag är inne i det, jag är en student med ambitioner att klara tentor och allt annat som krävs av mig.
Så försöker jag bara få ihop allt--skola, jobb, vara mamma, vara fru,vara vän, vara syster, vara dotter, vara ego.
Att få ihop livspusslet kallas det visst. En ros till alla som klarar det. För mig går det sådär.
Ahhh, skönt att skriva igen.
Byggarkillen Theo
Som ni ser har T växt väldigt mkt. Det slår mig helt plötsligt ibland
vad himla stor han börjar bli, hänger jag med--svar; Nej!!
Nu ska jag dyka ner i skoljuridik.
Sen blir det middag på Grand.
Bra belöning.
Godeftermiddag!!
