emmamunk

Ibland går dagarna i ett, eller inte ibland utan hela tiden.
Jag stannar sällan upp och bara funderar.
Jag kör efter rutiner och man vet hur dagen ska läggas upp för att vara bäst för Theo.
Så måste det ju bara vara.
Men ibland slår det mig hur lite man egentligen tar hand om sig själv.
Jag älskar att vara med Theo över allt annat men glömmer ofta mina egna behov.
Jag tror jag skulle vara en mkt bättre mamma om jag kunde ge mig själv lite tid också.
Jag känner ett starkt kontrollbehov och vill alltid vara omkring Theo, jag kan till och med få dåligt samvete när jag åker ifrån honom bara för att handla mat.
Detta måste alltså få ett slut.
Jag slår härmed ett slag för den EgnaTiden.
Samla tålamodspoäng helt enkelt.

Detta är lättare sagt än gjort.
Allt kräver planering och spontaniteten kommer endast fram i stunder då jag väljer makaroner på ICA.
Ofta kan planeringen kännas grå oc h man väljer då istället att skita i sin egendag som skulle att inträffa en vecka senare.
Men NEJ NEJ NEJ säger jag då.
Inse att egentid kräver planering och bli tillfreds med det--det tror jag är viktigt.
Sen kan man ju känna sig halvbekväm med att redan 2 veckor innan fråga om ens vänner då är lediga och efter samtalet sen fundera på hur i hela friden dom får ihop sin tid utan planering.
Besvikelsen kan även bli stor när man så länge innan har väntat på kvällen och sen blir den inte av.
Meeen--jag har iallafall försökt.

Att vara mamma är underbart men ibland sätter man sig själv åt sidan liiite för mkt.
Att vilja vara med sig själv mer är inte egoistiskt utan en självklarhet.
Så säg hej hej till dig själv, locka fram den där lilla personen som för tillfället är glömd.
Sen kan det vara en hel vetenskap att lära känna den där pers. ifråga.
Ofta kan det nog kännas som en främling som man inte frågat hur den mår eller tycker på mkt länge.
Min sitter där inne och har från att knackat lite försiktigt nu bankar rejält och vill ha uppmärksamhet.
--Dags att släppa ut mig själv--


Vackra damer på kalas idag


Theo o morfar




Fullt normala lekar här på landet

Kalaset var trevligt men kan dock inte skryta med varken dusch eller rena kläder.
Vad är det som händer med mig?!

GodNatt!!

Det är så lätt att säga sisådär ett halvår innan att man inte känner minsta nervositet inför att börja skolan igen.
Just då, bland bullar, filt i soffan och bebis i knät så känns det inte ens nära.
Men när nu tiden tickar på och det bara handlar om några veckor innan man sitter där så är jag inte så kaxig längre.
Jag är snarare orolig att jag inte ska klara av det.
Dåliga självkänslan sätter in.
När man inte pluggat på ca 6 år har jag en oro över att min hjärna lagt ner den delen. Eller i varje fall lagt sig tillrätta i en komaställning. Så hur i hela friden ska jag väcka den?!
Idag när jag skulle skriva ner det receptet mamma förklarade för mig så ballade jag ur efter första meningen.
Texten; "Sätt ugnen på 200 grader" blev plötsligt olika figurer som dansade danser. Så jag var tvungen att sätta ben på dom. Hennes irritation över att jag tappade fokus så snabbt gjorde att jag trotsigt slutade skriva recept o la mig på soffan istället.
Då undrar jag; Hur i hela friden ska jag då kunna sitta och lyssna på en föreläsning?...på engelska dessutom.
Gubbarna kommer dansa kaosdanser och jag kommer bli toknervös att dom inte följer stegen.
Kom då på den briljanta idén att spela in föreläsningarna så jag kan lyssna igen lite senare.
Smart.
Kanske är bra att jag ska läsa psykologi.
Karin säger att jag då kan ställa diagnos på mig själv--trevligt!!

Idag är det kalasdags här på landet.
Pelle fyller år och vi har både klippt gräsmattan o städat.
Vi ska även duscha idag och sätta på oss rena kläder,
Idag är det alltså fest.


Lite bästislek när jag besökte Örebro härom veckan


Prinsen


Kusinkram


Hela sköna gänget


Kvällsbärplockning med mormor


Sötkorv-kusiner


Landetstyle


Glass är bra när man har 40 graders feber


O moppeåk

Hela sommaren har jag spenderat mina små egentids-stunder med att kolla på olika serier på datorn. Såsom SexAndTheCity, LipstickJungle och andra (givande) serier.
Åhh jag känner lycka såfort jag börjar skriva lite igen.
Så nu är det slut på serierna, det enda det ger mig är lite ångest över att jag inte kan få samma hårlockar samt kläder som dom.
Jag känner mig glad.

God förmiddag!!

Om jag inte hade bloggat på länge för några månader sen så skulle jag vid det här laget fått dåligt samvete.
Det här landet har visst en lugnande effekt på mig för stress som jag tidigare känt har runnit av mig.
Jag har ett konstigt lugn över mig, nästan lite dimmig och njuter ganska hårt.
Tillägger även att det är svårt att blogga här på landet utan en fungerande dator.

Här sitter jag nu, i en röd fleece ( sur över att min dress som jag haft i fyra veckor är i tvätten och inte blir torr pga regn), väntar på att det ska bli fredag så att jag och Karin kan gå ur vårat godiscelibat.
Jag tvingar K, det är för hennes eget bästa även fast hon inte förstår det än. Sen gör ju inte hennes vän Anna det lättare genom att svänga in med en påse från mojecloetta (andrasortering, skadat gods.)
Några mörka polly kändes okej, det är tydligen inget socker i det (enligt dietisten Karin.)

Tillvaron här är inte som något annat.

Jag har ju alltid varit dålig på att vänta på saker, så också i det här fallet.
Jag har verkligen SAKNAT att blogga.
Det blev verkligen till en vardag för mig och det blev tomt tomt tomt utan att få skriva av sig.
Eftersom jag på senaste tiden har gått runt och pratat mina inlägg för mig själv så kände jag att det kanske var dags att gripa tag i datorn igen.
Mumma.
Hello.

Min sommar började med att jag insåg att ungefär ett halvår tidigare hade bestämt med mamma o pappa att vi skulle på husvagnssemester. Så det var bara att börja packa, säga hejdå till Erik som skulle jobba o dra iväg.
Det var som att åka i en tidmaskin tillbaks i tiden när jag var fjorton o vi skulle på liknande semster.
Skillnaden den här gången var bara att jag hade en Theo på armen som jag var tvungen att hålla god min för.
Pappa försökte tidigt få mig och mamma att förstå att vi ALDRIG skulle få in allt i bilen.
Varken mamma eller jag kunde avvara en enda kasse så vi trycktes in av pappa under instruktioner att hålla huvet snett men samtidigt frammåt-streckt så hans flygplan inte skulle skadas.
Varje gång jag campar blir jag alltid lika faschinerad av alla människor som står tätt, tätt med sina vagnar. MÅSTE vara tjenis med sina grannar och som varje morgon måste stå och visa sina morgondrag i en spegel som du delar med 10 andra. Får lite tandkräms-spott-skvätt på sin toaväska och har inget annat val än att se rakt in i brösten på tanten brevid som vaskar sitt heligaste.
Det var mysigt att vara där med min familj, det var det verkligen.
Annars är jag inget fan av campinglivet faktiskt.
Även fast jag alltid log åt mina grannar så hade jag ingen vidare lust att varje morgon o kväll få höra från Kurtan på slinga 3 att vi hade samma toa-schema han o jag.

Sommaren fortsatte sen på landet.
Där har vi hängt sen dess.
Det tog några dagar. Sen slängde jag sminket (inte kammen dock-där går min gräns), slängde på mig samma plagg som jag haft i 3 veckor nu och gick in i landetlugnet tillsammans med Erik, Theo o resten av min familj.
Lugnet där det inte finns någon klocka, inga större problem och inga vildare diskussioner runt matbordet än den om vilken dag i veckan det kan vara.


Midsommar




Killarna reser mini-stången


Prinsen


Lek på campingen


Kusinerna


Terror på Titti


Moster o Theo








Gosungar


Landethäng


Farmor o Christer på besök, kalas för farmor


På promenad med farmor


Smultron




Vackra landet


Världens bästa kusingäng








Sthlms-häng hos brorsan









Nu fick ni lite ljusglimtar såhär långt.
Nu ska jag fortsätta njuta av lite egentid i Öret, besked från högskolan att jag ska plugga i höst (om jag inte får jobb) o en bra film.
Ganska så skönt alltså.
Vi hörs snart igen.
Lovely att vara tillbaks.

GodNatt!!

Allt måste ju ha ett slut, heter det inte så?!
Så det gäller även den här bloggen....för etag i allafall!!
Jag har verkligen tyckt det varit underbart roligt, mysigt men framför allt SKÖNT att släppa lite på det jag hade inom mig just då. Rensa skiten helt enkelt och dela glädjen.
Nu har jag gett min syn på andra delen av sitt barns första år.
O andra tankar förstås.
Nu börjar något nytt så dags att sluta älta för mig.
Jag har sagt mitt.
Jag vill tacka er som har följt min blogg och gett mig uppmuntran på vägen.
Det har betytt mycket.

I höst tänkte jag öppna upp igen.
Men med en liten ny version.
Jag tänkte skriva ett lite längre inlägg typ en gång i veckan, lite mer som en krönika.
Något mer som kommer vara nytt är att jag kommer ha "Hemma hos"-inlägg.
Det kommer bli roligt, lova att komma tillbaks då.

Glad sommar önskar jag, min familj och alla mina
10 karaktärer inom mig som ibland vinkat lite till er




Vi ses i höst.

Med en stor klump i magen säger jag;

God förmiddag!!

"Ibland gör det så ont att älska någon så starkt som man gör med sitt barn,
man blir så oerhört medveten om hur skört livet är" 

Tillbringade helgen på landet-lovely.
Åkte tåg tillsammans med Theo o Olle på vägen dit.
Jag hade riiiktigt ont i magen innan, gillar inte att vara instängd med en arg T.
Olle var  min räddning, T visade med MKT starkaljud att vi inte fick närma oss honom mer än en meters mellanrum eller så. En mamma klappade lite på sin lugna lilla flicka som satt snällt i en stol o kollade på pippi.
Hennes blick var talande;
Varför åker du tåg med honom?????

När jag kom hem idag var jag HELT slut.
Theo hatar verkligen att åka bil därför tillåter han bara en sprakande föreställning a´Mamma.
Så jag kämpade på.
När vissa kanske bara har med en liten bil som dom kan pilla med så hade jag med mig en HEL ica-kasse full med grejer. Beredd att underhålla.
Hem kom vi till slut i allafall efter en underbar helg.
Det var så otroligt vackert på landet och jag bara njöt.
Jag är så tacksam att vi har ett sånt ställe att vistas på.
När jag tidigt på söndagsmorgonen stog och kollade på ett rådjur genom badrumsfönstret som stog bland smörblommor och hundkex funderade jag starkt på om jag ändå inte hörde hemma på landet i allafall.

Annars står jag i valet o kvalet över om jag ska vara vuxen eller ej.
Det hela handlar om Lisa.
Efter att tagit beslutet att inte flytta till Belgien (thank God) så ska dom nu istället förflytta sig till Norrköping.
Jaha tänker jag.
Nu ska jag vara en bra vän och stötta och finnas och säga att Nkpg är en bra stad men
egentligen vill jag lägga mig på golvet och sparka o slå och säga att Nkpg är världens sämsta stad, ni kan inte flytta ni FÅÅÅR inte flytta, så det så.
Det här måste jag smälta.
Jag tror att det blir lite för mkt av allting.
Tänk att min trygga mammaledighets-bubbla snart är spräckt.
Jag vet inte om jag gillar det här.

----
Sover

Theo vaknade 04.30 i morse.
Då är det svårt att vara en bra mor.


Vi blir hämtade på tåget av en mkt glad mormor o morfar


Olle heter fotografen






Mys-gänget








Ett försök att få med Karin på bild, hon började hoppa iväg och mumla nått om att
man minsann inte fick lägga upp bilder på sin blogg utan att fråga först.
-Känslig-


Så vackert så man bli tokig


Theos favvo Titti






Fegisarna som inte vågar åka fyrhjuling








Underhållningsbussen

Idag ska jag träffa en gammal kompis som kommer från GBG.
Sen är jag även grymt sugen på att pyssla. (Ska försöka att inte öppna pysselföretag.)

Nu är det studenttider och det är omöjligt att inte då tänka tillbaks på sin egen.
När min studentdag äntligen kom så minns jag att jag hade en otroligt lycklig känsla i kroppen.
Jag kämpade mig igenom hela gymnasiet och det kändes som om det aldrig skulle ta slut, men så kom dagen.
Oj oj oj vad skönt det var.
Jag kan riktigt känna pirret som studenterna hade idag när de vaknade.
Nästan så man känner en liten aviskänsla.
Jag minns min studentdag som otroligt lyckad med några undantag här och där.
Bla den detaljen när jag vaknade 07.50 i Söderköping och såg glassresturangens tak men skulle ha konsert 08.00 i Norrköping.
Jag som bara skulle blunda lite hos en kompis, bara vila mina trötta studentögon.
Då fick jag panik.
Jag ringde mamma och berättade läget. Hon meddelade då att hon var "Riktigt arg på mig".
Det uttrycker hon aldrig så, det fattar man ju ändå när hon är men nu måste hon alltdå vara det på riktigt.
Hon berättade även att pappa satt längst fram med dom andra rektorerna för att kolla på när sin dotter uppträder.
På något konstigt sätt kom min syrra i en gammal 240 volvo o fort som tusan åkte vi till Norrköping.
Hon i nattlinne o tofflor, jag i studentmössan på sne.
Jag smög in mitt i den blomstertid nu kommer, smidig som en katt tyckte jag själv.
Dirigenten smålog lite, ingen idé att sura på mig nu liksom. Jag slutar ju idag!!
Pappa skakade bara på huvudet och suckade.
Jag själv var mycket nöjd att jag inom 15 min hunnit fixa en bil (ja det kanske mest var mamma men ändå.) åka 1,5 mil, sminka mig och hitta kyrkan (det är ju inte så lätt att veta det heller.)
Det fixade sig i allafall.
På eftermiddagen upplevde jag en trötthet som jag aldrig upplevt tidigare.
Det är hårt att vara student.
Hårt att ta första steget in i vuxenlivet.


Idag ska Theo, Olle o jag åka på minisemester till mormor o morfar.
Erik jobbar hela helgen så då flyr jag fältet.



Igår fick Theo ett tält av farmor.
Mkt fint men jag förelslog att det kanske var ett utetält?
Erik tyckte inte det.
Så nu har Theo flyttat in.





Ja det vore ju grymt att riva ett hus som någon redan har möblerat och flyttat
in i.


Partytrick



Igår tänkte jag som så många ggr innan att jag skulle shoppa några snygga skor.
Men vad slår dom här?
Jag vill bo i dom, eller det gör jag redan.
Kanske lite bling bling o jag kan ta dom till bröllopet i augusti?! (inte mitt alltså.)



Trevlig helg allihopa!!

Återkommer med östgötska minnen på söndag!!

Godförmiddag!!

"Om man önskar sig något riktigt mkt undrar om man får det då"

Pga av mirakelpillrena jag har fått så är jag bara PMS-kossa light den här månaden.
Tycker jag i allafall.
Jag ville bara ge Erik en lätt spark när han tog upp för mkt plats i soffan och sen säga förlåt.
Mmm, det ÄR light.
Ofta när jag har PMS brukar jag kunna se mig utifrån. Jag ser ut som en såndär seriefigur som det ryker  o glöder om när dom är arga. Bra beskrivning.
Mkt bra beskrivning.
Skönt för Erik, o alla andra som umgås med mig under den här tiden.

Igår tillbringade jag och Theo tiden överallt där det fanns skugga.
T svettas lika mycket som jag men förstår inte att man ska undvika solen.
Till slut gav jag upp, gick till BVC för ettårs-spruta och provade igen på eftermiddagen.
Favvolekplatsen hade då ett mörkt täckte av skugga så jag slog mig ner och lyssnade på tjattermammorna brevid.
Åh vad jag skulle vilja skriva en bok om allaslags mammor man har träffat på under det här året.
Dom här morsorna hade tävling med varandra. Om allt möjligt.
Mkt underhållande att lyssna på.
Lite halvbittra sådär som själva ser sig som Guds utsända att informera andra mammor om hur man bäst beter sig.
Jag skulle snarare säga att Gud sänt ut dom för att ge oss andra ett gott skratt.
Kul var det i allafall och jag gjorde självklart allt för att reta dom.
Dom hade bla ett tal om att alla barn ska ha solhatt, ett väldigt högljutt tal medans dom sneglade på T som råkade ha keps.
Ja men det är ju underbart att man kan starta ett samtalsämne hos dom.
Dom tyckte även mkt om att klaga på allt.
Bla så fräste de mkt om att fritidsbarnen i parken borde hålla sig hemma.
Jag tyckte det var fantastiskt.
Theo hade barnvakt och var mkt underhållen.
Hur orkar man?!
Morsor som anmärker på andra måste ju själva ha stora funderingar på om de själva duger.
Om man klagar lite på andra så känner man ju sig själv som en MKT bättre mamma.
NEJ, nu är det snart dags för mig att lämna hänget i parken.
Tror det är lagom med ett år faktiskt.
Ett år till och jag skulle kanske börja slåss med solhatte-mammorna.

Bloggpaus på ett par dagar.
Kan bli så över helgen, speciellt när det är 40 grader och det är svårt att andas.
Inspirationen går och gömmer sig och jag känner en överlevnadsinstinkt infinna sig.
I det här landet är det inte okej att säga att man inte gillar sommaren.
Här får man inte klaga på att man svettas eller att det är för varmt i lägenheten.
Det är FÖRBJUDET.
Istället ska man gå och vara tacksam över de få soldagar vi har, gå runt och vara en livsnjutare och känna alla problem
ramla av en.
Härligt för dom som känner den känslan.
Jag är inte med i den klubben.
Så långt tillbaks jag kan minnas så har jag alltid mått lite dåligt när sommaren knackar på dörren, våren är otroligt
välkommen men sommaren kommer lite som en oinbjuden gäst.
Trycker sig in i ens hem i kropp och förväntar sig att man tacksamt ska bjuda på saft och bullar.
Skönt att du äntligen är här, VÄLKOMMEN, stanna gärna riiiktigt länge, du är min favvo.
Det skulle jag säga till våren men sommaren skulle mer få en sån här;
Tjena, ta en bulle fort som f** och stick sen.
Det är inte många som förstår mig i detta.
Men så är det, jag mår helt enkelt inte bra på sommaren.
Sen kommer ju kvällarna och jag vaknar ur min koma, på kvällarna skiner jag och kan inte tänka mig ett bättre
ställe på jorden. Fantastiska, älskade, härliga sommarkvällar.
Heta sommardagar-nej tack
Ljumma sommarkvällar-ja tack
Jag startar en klubb, än så länge har jag nog två medlemmar. (Karin?)

Idag firar vi ju mammornas dag.
Det här är min grattishälsning till er,

Ofta känner jag att jag skulle vilja ringa upp alla mammor som kämpar för att få livet att gå ihop.
Kämpar för att dagen ska bli bra, tider att passa, dagis, jobb, skola och eftermiddagsaktiviteter.
Kämpar för att få maten på borden, hinna vara fru och pedag. mamma.
Försöker hitta svar till sina frågandes små barn som vill lära sig allt i livet.
Försöker vägleda sina tonåringar som är vilse i den stora djungeln som kallas livet.
Kämpar för att hitta ett sätt att inte oroa sig i bitar över hurvida man är en god mor eller inte, att inte bli tokig av bara tanken att det skulle hända ens barn nått.
Er mammor som snyter näsor, sätter plåster på såriga knän, blåser bort det onda, läser favvosagan om o om igen, kysser ömt på svettiga på barnpannor, leker lekar fastän tröttheten värker ut i tårna, löser syskonbråk, städar upp en miljon leksaker om dagen, tar tidiga mornar och sena kvällar.
Ni som tröstar, älskar och gläds mer era änglar.
Till er skulle jag vilja säga;
Ni är världens bästa mammor.
Kärlek till er o Grattis på morsdag!!


Fredagsmys med Anna o Stina






Dop i lördags för lilla Tilda


Min lilla prins




Tokmysigt med kvällsgrillning


Pia o Tilda


Mumma



Dom spontana bilderna är bäst, eller....

Nu väntar soffhäng.

Godnatt!!

Efter mkt tjat till alla möjliga kliniker så blev jag hur jag än gjorde alltid hänvisad tillbaka till vårdcentralen.
Där man enligt mig inte får hjälp om man inte har halsfluss eller liknande och bara MÅSTE ha medicin för att inte starta en epedemi.
Så ringer man för att säga att jag man har problem med sin mage så får man inte särskilt mkt hjälp.
GRRRR!!
Men jag gjorde ett sista försök och då hade jag turen att mötas av en yngre sjuksyrra.
Dom yngre vill alltid hälpa liiite mera så nu ska jag dit.
Bara ca 4 veckor efter jag ringde fick jag en tid.
Jag hoppas även på att få en normal läkare.

-------
-Går till doktorn-

När jag frågade min pappa en gång varför vissa kan rita så himla bra eller varför bara en del kunde räkna matte så sa han att alla föds med att vara bättre på vissa saker.

En del kan bara tänka det dom vill rita sen lyder deras arm deras hjärna.

(Ja pappa, så kanske du inte riktigt uttryckte det men det var det min normal-snabba hjärna hann fånga upp.)
Så det tänkte jag på idag när jag satt och sneglade på den skäggiga doktorn som vi kan kalla DF. (Doktor flin.)
Undrar varför just du blev läkare? Trivs du med att vara läkare?
DF satt i ett beige;t rum med randiga gardiner och såg allmänt uttråkad ut. Han kan inte varit äldre än 30 (redan uttråkad, bra val av karriär.)
DF gjorde så jag blev irriterad ganska snabbt och mitt magsår blommade upp.
Han satt ständigt och flinade åt mig, sånt där flin som en retsam storebror bara kan flina.
Han verkade inte direkt ta mina frågor på allvar och tyckte inte alls det var lika kul när jag började fnittra åt hans avföringsfrågor. Jag VET, hur kan man vara så barnslig. Men just därför kunde jag inte hålla mig för skratt, bara för att man inte får skratta just då. Beskriv ditt bajs?.....det är ju upplagt för humor. (Min systerson Olle skulle fattat.)
DF tyckte inte jag verkade ha så ont i magen, (jag har tuggat pepcid i några veckor kanske är det därför) och tyckte jag skulle sluta dricka mjölk och allt annat med laktos i.
Jag kommer inte lyda den ordern.
DF trodde inte heller på mig när jag föreslog vissa sjukdomar jag möjligtvis kunde ha. (Jag menar, det är ju bättre att jag hjälper till så att det går fortare.)
Tarmcancer var ett alternativ, han började föklara på latin och tittade samtidigt ut genom fönstret att det kunde jag minsann inte alls ha. Då skulle man vara förstoppad. (Var jag inte förstoppad härom veckan? Hmm.)
När vi tillslut var klara drog jag upp tröjan, innan DF kunde säga emot för att visa alla elakartade leverfläckar jag har.
Dom såg också fina ut tyckte DF.
Hypokondrikern i mig krympte till en liten dansmus.

Jag undrar ofta när man träffar på läkare som DF om dom verkligen är intresserade av att jobba med människor eller om dom väljer sitt yrke av helt andra skäl.
Jag blir rent ut sagt förbannad när jag tänker på det.
Vilken idiot som helst kan ju välja det yrket, bara man har tillräckligt höga betyg.
Sen tilbringar dom resten av sitt yrkesliv med att vara lite bättre än andra och totalt ointresserade av sina patienters psykiska hälsa.
UNDANTAG finns självklart. Nu pratar jag om DF och hans vänner.
Varför finns det inte inter. i samband med antagning till läkarlinjen.
Då lovar jag att vården skulle se annorlunda ut. I allafall när man pratar om bemötande.
Jag har svårt att tro att varken undersköt. eller sjuksköt. väljer att jobba inom vården om dom inte har ett genuint intresse för människor.
Detsamma borde gälla läkare.
Så det så.




Lite mysigt kusinhäng igår

Nu ska jag be vädergudarna om uppehåll så jag kan ta med min nypande son ut.
Imorgon är det fredag. Jajjemän!!

Godeftermiddag!!

En kväll när vi satt på Theos rum och hängde så lekte vi en lek.
Bollkastning med T:s prickiga boll, vi varvade GRIS med att säga fina ord till varandra.
När jag fick bollen och en fin kommentar så ville jag säga emot den hela tiden.
Tex;'
-"Du har fint hår"
-"Näää jag har ju SVERIGES tunnaste hår"
-"Du har fin mage"
-"Nääää usch sluta nu den är ju en tjockismage"
Så ville jag svara men jag lät bli, jag tog emot komplimangerna.

Lät dom lägga sig.

Det var svårt men väldigt nyttigt.

Varför i heeela friden är vi så hårda mot oss själva?!

Kom till mig och säg att varje morgon ger jag bara en snabb glimt till mig själv i spegelbilden, funderar inte ens på hurvida jag är snygg i mina kläder eller inte (för det vet jag att jag är), spenderar hela dagen med att tjäna andra och har aldrig några funderingar på om jag duger eller inte. Varken med hur jag ser ut eller hur jag handlar mot andra.
Kom och säg det och jag ska kyssa era fötter. (Fotfobi.)
Så skulle jag vilja ha det.
Jag skulle vilja börja vara snäll mot mig själv.
För idag är jag världens elakaste.
Jag skulle inte komma på tanken att ens vara i närheten så elak mot nån annan människa och så är jag det ständigt mot mig själv.
Att vara bästis med mig själv är nått jag ständigt strävar efter.
Kul att hänga med sig själv liksom när man ständigt är osams och helt omöjligt att ta ut skilsmässa.
(När jag googlade på skilsmässa för att kolla stavningen så var den första träffen att man kunde skilja sig online. Snabbt och enkelt blir du skild. Bra affärsidé.)
Nej, jag vill krypa upp i soffan, klappa mig själv på kinden och säga hej hej bästis, kul att se dig, vad snygg du är.
Det ska jag göra snart.
Det ska jag F** i mig göra.



Igår sportade jag.
I 20 minuter gick jag powerwalk och kände mig efteråt som en elit inom gången.
Kände även att det jag sportat nog för 3 veckor framöver, hade även funderingar på en sportbok.
Jag har alltså inte lärt mig att vara "lagom" än.
Men det kommer, det kommer.
Efteråt klunkade jag Loka som blev kvar från festen.
1,5 liter

Jag blir så arg på alla elaka ungar som man springer på i parkerna.
Jag vet att det är naturligt att 7-8 åringar är på varandra och retas men ändå kan jag inte låta bli bli att bli illa berörd.
Två små tjejer med lååångt blont hår, pipiga röster och kaxiga som aset leker när den tredje kommer in.
En liten tjockis-flicka med brunt, trassligt hår och flaskbotten-glasögon.
När inte föräldrarna ser så börjar blondisarna;
Blondis -"Du får inte leeeeka med oss, ha haaaa"
Brunis-"(tyst)
Blondis-"Hörde du det? Du får inte leeeeeka med oss, eller sitta brevid oss, ha haaaa, det kommer du aaaldriiig
få. Ha haaaa. Kom inte nääära oss"
Brunis-" Du får inte komma hem till oss och leka
Blondis-"VAA??"
Brunis-"Du får inte komma hem till oss och leka när du är så elak"
Blondis-"Mammaaaaaaaaaaaa, brunis säger att jag inte får komma hem till henne".
(Blondis ger den elakaste blicken hon kan ge till brunis varpå hon börjar storböla.)
Brunis mamma-"Neeeeej du lilla brunis, nu går vi in när du är så elak."

Själv hade jag lust att ta brunis i handen och lära henne hur man hanterar blondisar i livet för dom kommer hon minsann aldrig att slippa.
Vad beträffar blondisarna hade jag lust att hälla sand på dom.
Fy för elaka barn.
Heja flaskbottenglasögon.
Jag fick direkt rysningar av bara tanken på att vara barn igen.
Alltid vara rädd för att man ska bli retas, alltid göra allt för att bli accepterad.
Herregud, det är ju egentligen bara i Theos ålder som dom kan slappna av.
Sen kommer blondisarna och dom andra krigarna och förpestar.


Theo, än så länge skonad från blondisar





Idag tar jag nog en liten paus från parken och drar till Mareberg för lite shopping.
Ja, jag har det gott.

Godförmiddag.

Jag blir varm, så otroligt varm av bara tanken på i lördags.
Att hela ens familj är samlad samt många av ens vänner (tråkigt ni som inte kunde närvara) o släkt är samlade på en o samma gång-det är lycka.
Eftersom min stressnivå är mkt låg så kan ni tänka er hur jag var i lördags morse. Allt snurrade, jag kände mig spyfärdig och väldigt förväntansfull på en och samma gång.
SÅ mycket som ska fixas och mitt i alltihop är Theo på sitt sämsta humör.
Jag lämnade honom hemma med E och begav mig till festen.
Pga av att så många hjälpte till (Underbart) så blev det en MKT lyckad tillställning.
Musik, skratt, kärlek, glädje och många gratulationer.
En dag som i lördags så måste man smågilla att stå i centrum.
Annars kanske man inte ska bjuda in 65 pers. för att visa upp sig och sin familj.
Jag älskar att ha alla omkring mig men i centrum tycker jag sisådär om att stå i.
Min högra överläpp börjar rycka och jag blir väldigt svettig.
Tycker dock även den punkten gick bra.
En lyckad dag helt enkelt.

Det finns så mycket att vara tacksam över i livet.
Tack över huvudet, mat på bordet och allt annat som man tar för givet.
Men familjens kärlek slår inget.
Jag har lyckan att ha en stor familj med en otrolig omtanke på alla sätt och vis.
Men det behöver inte vara så, det kan räcka med en vän, en pappa, en syster.
Bara vetskapen av att det finns kärlek omkring en är en så stark trygghet.
En kompis kom fram till mig efter festen i lördags och sa;
-Vad Theo är älskad av många människor.
Det kändes så bra i hjärtat, för Ja, det är han verkligen.
Och tänk vad många T kan ge tillbaks kärlek till.
-Peace-

Igår var jag RIKTIGT slut, hade ett tryck över bröstet och tillbringade dagen helst med ögonen stängda men
HEY,
det var det värt.

Här kommer bilder från härligheterna;








Underbar sång




Dags att bli döpt, jag har dino i högsta hugg


Eriks morbröder och Theos farbror Mats


Pappa o Gurra






Pappa höll ett fint tal


Jag fick en ego-sång










Påväg till efterfesten


Jag med mina fina tjejer Lisa o Anna


Päija


Asmäjina



Fler bilder kommer i nästa lass.

Nu ska jag ta en filt, en cola, en Theo o sätta mig i en park.

God eftermiddag!!